Liljan

Jag har haft en bra dag, vaknade 15.00 och åkte till Trollbäckens centrum till Neas jobb...

Men nu kom jag hem, satte på musiken och allting sprack. Tårarna faller som om en vattenbubbla spruckit. Jag vill inte inse att allting är som det är, jag vägrar. Men nu när alla känslor kommer fram så hatar jag allt !
Hatar att inte ha någon här som kan krama om mig, hatar att inte ha en plats jag kan gå till som är bara min.
Jag avskyr tanken av att min mamma inte vill veta av mig, hatar känslan att prata med pappa på msn genom webcam, höra honom men aldrig kunna svara. Vill inte tro att min Jul kommer jag fira hos en annan familj, orkar inte le och låtsas som om allting är bra!
Hatar mig själv när jag vaknar mitt på dagen och inte har någon stans att gå.. Ser mina papper ligga på golvet, alla dikter, alla känslor, men vad gör det!? De är bara ord, ord som ingen förstår!

Orkar inte längre, orkar inte längre vara försvunnen i mig själv.. Orkar inte skriva mer..