sedan 2004 !

The same thing everyday, the same feeling everytime.

Vet inte längre vad jag vill. Det är nog det värsta. Att jag börjar må bra och inse att jag klarar mig bra med allt hur det är nu, eller så är jag rädd för att gå längre och hamna här igen. "Fram och tillbaka" är inte min grej, inte så mitt förhållande ska se ut. Antingen nu och för alltid eller aldrig mer.

Det handlar så mkt om tillit, men det finns ingen. Svårt att skapa den igen. Antingen låter vi det rinna ut i sanden och gå vidare eller så satsar vi på nytt, men jag vet inte om jag vågar. Vet att ja aldrig kommer förlåta. Aldrig. Varken glömma eller förlåta.

Det är inte så svårt att veta vad som är rätt o fel när man är tillsammans med någon, man ska inte ens behöva tänka efter om det är rätt eller inte. Men det kanske är för mkt att begära från dej? För mkt du måste ge upp, för många löften att försöka hålla? Men hur svårt kan det vara att vara ärlig? Förlåt, men jag begär inte så mkt mer. Eller iaf begärde.

Jag har mina drömmar, och jag tänker skapa mig möjligheter att förverkliga dem.

***

Jag kanske flyr, som du alltid säger att jag gör. Men isf flyr jag från dem som gör mig illa. Flyr från problem. Det känns enklast så. För de problem som uppstått har inte jag skapat, känner då att jag inet ska behöva vara den som löser dem.

Jag var en dag en Lilja, antar att jag alltid kommer förbli den Liljan. Men en Lilja utan sin Superman. Han som satt framför datorn dag in och dag ut sen 2004. Han som loggade in på msn och väntade tills hans Lilja skulle logga in. Den Lilja han gav namnet själv. Vi kunde sitta där och skriva tills morgonen blev natt och natten blev morgon. Vi kunde se solen gå ner och upp. Du hade så många ord, så många meningar. Du delade varje känsla, varje dröm med mig. Du lärde mig allt om dej och jag lärde dig allt om mig. Du ville ge upp allt och bara springa till mig. Jag gav dej bara aldrig det där "100" på att jag kommer ta emot dig. Du ville inte ge upp allt o sen hamna ensam, så du stannade kvar.
Du kom till min skola bara för att få se mig, varje tillfälle du hade tog du. Bara du kunde få se mig. Och varje möte gav något speciellt. Sedan var vi framför datan igen och skrev. Det räckte inte med fingrar för så mkt ville vi skriva. Inget stoppade oss, inte ens det att båda var upptagna. Sedan 2004 har vi längtat!