Försöker komma på en bra lösning på din handling, liksom varför kunde du inte gjort si och så. Har en massa bra alternativ, men vad spelar det för roll? Gjort är gjort, antar att jag inte kan ändra på det, för det kan jag inte.
Önskar bara att jag kunde vara en ängel i dina ögon, en så vacker sådan. En ängel av is, precis som förr. Önskar jag kunde vara din prinsessa som du ser gå hand i hand med ditt barn. Önskar du kunde hålla om mig så hårt och aldrig vilja släppa taget, precis som bollen i handen. Den du håller så hårt om när du springer allt du kan på plan. Du har ditt mål och dit ska du komma för att vinna ditt hjärta.
Önskar att du kunde sluta krossa dina drömmar. Vill bara att du ska känna de där pirret i magen när du springer alla yards, tar emot så hårda tacklingar som igentligen ska få dig att lägga dig på mark, men du slår tillbaka av all styrka du har i kroppen och springer mot linjen, du ser den. Du vet att där ska du kasta dig o göra en touchdown. Men pirret i magen har du bara för att du vet att hela den vägen på plan så ser din son dig. Han ser dig som en hjälte. Han sitter där otåligt, håller tummarna, väntar tills han får se sin idol kasta sig med bollen. Sedan hoppar han upp av lycka, hans ögon ler, han skriker och tittar på mig och säger, "titta mamma, där gjorde pappa touchdown!"
Sluta krossa ditt hjärta, dina drömmar, din framtid.
Jag håller i ditt hjärta nu, det är i pusselbitar. Jag tänker ta mig den tiden för att bestämma om jag ska ge det tillbaka till dej helt lr om du ska få själv lägga ihop pusselbitarna.
Ni kan kalla mig korkad, eller idiot. Men försöker man inte förlåta, försöker man inte ge en ny chans kommer man själv aldrig gå vidare. Inte alltid man kommer förlåta, inte alltid ge en ny chans. Men ett försök är allt just nu!
***
Du är krigaren i 300, du är en Spartan. Men du är en feg krigare. Du har din sköld och ditt svärd, du går ut i krig men ställer mig framför skölden. Du gömmer dig bakom fastän du är den som har svärdet och borde kriga. Du låter mig stå där och ta emot alla pilar, dem träffar min kropp, prickar mitt hjärta. Du står fortf bakom, som den fegis du är. Du vet att alla pilarna är sända på dig. Jag drar fortf ur pilarna ur min kropp, mina sår blöder.
Du gjorde mig till en drottning, men lät mig gå ut i krig åt dig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag kommer aldrig ta tillbaks alex, min tid med honom är över. inte för att låta dramatisk men jag dör heller faktiskt. För den killen vet inte ens själv när han ljuger.
Då förstår jag inte varför du av egen vilja faktiskt stannade, du kunde åkt me simon, lr tagit en taxi, vad som helst. Men de spelar ingen roll, gjort är gjort o nu är allt förstört.
Du kommer aldrig gå vidare med ditt liv, du lever bara i det förflutna som är en liten bubbla.
Tack för din så jätte uppmuntrande kommentar, önskar dock att du kunde visa ditt namn o inte vara så jävla feg !!!
Skicka en kommentar