En stund, jag hade gjort allt för, för att behålla för alltid.

Du tryckte mig mot dig, la dina armar kring mig, knöt fingarna. Din blick var fast på mitt ansikte, du blinkade inte ens. Dina läppar var torra, så du blötte dem lite lätt med tungan. Nu var dem svagt fuktiga, kyssbara. Jag tittade in i dina ögon, dem längtade. Läntade efter att få kyssa mig. Sedan sa du dem orden du först inte vågade säga "Kyss mig". Ditt huvud böjdes fram och våra läppar snuddade vid varandra. Jag blundade, efter en sekund kändes det inte som om min kropp stod på marken.
Jag var för feg, för sårad. Drog tillbaka mitt huvud, böjde ner de och tittade ner. Du knöt upp fingarna och tog tag lite lätt om min haka, lyfte mitt huvud och kysste mig. Nu fanns jag i den världen vi skapade. Kyssen kändes som den allra första vi gav varandra...