Liljan

november 2006

Jag var som en blank målarduk, vit som snön. ljus som stjärnorna, tom som luften. Helt blank, inte en enda droppe färg, inte ett enda ord. Men så började alla måla på mig, kasta färg, blå, gul, röd, lila ... Positivt? Ja, på ett sätt ja, nu var jag inte blank längre. Jag fylldes med färger, men bara på utsidan. Negativt? Ja, jag förstod inte varfifrån färgen kom? Vad den betydde, varför jag förjänade den. Sen började alla kasta ord, meningslösa ord. Bara för att fylla mig. För att stämpla mig. Bra ord och dåliga ord. Jag förstod fortfarande inte varför. Vad betydde dessa ord? Vad hade dem för mening? ... färgen är kvar, den går inte bort. Orden är lika tydliga hela tiden. Jag vill att dem försvinner, suddas bort, blir oklara.