Första och sista chansen.

Jag stod där ute själv. I ett hörn, som om jag vore rädd. Rädd för mig själv, rädd för dig, rädd för mina känslor och mitt beslut. Ögonen fylldes med tårar som om självaste havet fanns där. Stod där på din balkong och skrek av ilska. Jag tittade ut mot den lilla skogen bakom ditt hus. Jag missar årstider. Mitt hjärta började slå hårt och tårarna föll en efter en som om havet läckte. Mina andetag blev allt djupare. Jag fick panik, blev knäsvag. Var tvungen att hålla i mig i räcket för att orka stå upp. Du gjorde de här. Du fick mig att vilja skrika av ilska. Du puttade ner mig från trappan med en kniv i handen. Skyll MIG själv, eller hur? Du vände på mig, ville att jag skulle titta på dig. Ville inte, tittade ner. Vred på huvudet. Ville inte att du skulle se vad du gjort. Ville inte att du skulle se havet i mina ögon. Klaraste blå. Jag släppte din hand, släppte ditt hjärta. Det var inte mitt längre.
Du stod tyst så länge att vi kunde höra vinden blåsa förbi oss. Det första ordet kändes som farväl, vilket ord du än sa. Det var inte det jag ville, det var inte det jag ville säga. Ville inte släppa, ville inte säga farväl, ville inte kyssa dig för sista gången.
Första gången såg jag dina ögon fyllas våta. Första gången kunde du inte kolla på mig. Denna gång ville inte du att jag skulle se ditt hav i dina ögon.

VAR ÄR DU!? Du vet inte hur det känns, för du har aldrig känt så! Du vet inte hur det känns att släppa taget, och vilja falla utan dig! Du vet inte hur det känns att vilja skrika och gråta, du förstår inte hur det är att vara så trött på allt så att man vill släppa allt som är viktigt för en. Du vet inte hur det känns att vilja skriva men känna att någon har tagit alla orden ifrån en! Du förstår inget, du vet inte varför man släpper någon bara för att det är det enda rätta att göra. Du ber bara om en ny chans, med övertygelse om att du kommer sumpa den.

Skulle kunna resa jorden runt, men ändå återvända till start. Återvända till inget, men ändå så mkt.